söndag 1 augusti 2010

Miami och Miami Beach

I Miami bor det 3,5 miljoner människor, siffrorna varierar beroende på vad som räknas som Miami, men är största staden i Florida. Miami brukar delas in i North, South, West och Downtown Miami.















Downtown Miami.















Downtown Miami och en central marina.

Jag bor alltså inte i Miami utan i Miami Beach, staden och den långsträckta ön utanför Miami, med en befolkning på
90 000. 















South Beach från en marina, den sydliga och populäraste delen av Miami Beach.















South Beach.
















I brist på lämplig kvinna, har en amerikan vid South Beach funnit en egen lösning på problemet.

Mellan Miami och Miami Beach finns en mängd befolkade öar, där  mest kändisar och andra välställda människor bor.














Här kan man köpa en lägenhet för 2-6 miljoner dollar, antagligen det billigaste alternativet bland öarna mellan Miami och Miami Beach.
















Ett dyrare alternativ. Här bor tydligen en VD för ett läkemedelsföretag.


Här bodde tydligen Al Capone, innan han flyttade till den likstora ön Alcatraz.















Här bor tydligen Elisabeth Taylor.

Annars räknas Miami som en av Usa:s fattigaste städer, ganska gott om tiggare och uteliggare. Första språket är spanska som talas av 55 procent av befolkningen, de flesta från Kuba.

Miami har ett tropiskt klimat och en dagstemperatur på 30-37 grader Celcius, med en regn- och orkansäsong som är värst i augusti.

Tycker själv Miami är en ganska tråkig stad, men Miami Beach är helt ok, med milslånga stränder, barer, restauranger, shoppingdistrikt och ett hundratal hotell.

onsdag 28 juli 2010

Tillbaks i Miami

Fortsätter på US 1 mot Miami, men regn gör att jag måste stanna över i Ft Lauderdale. Nästa dag sluts kretsen och resan har nått sitt slut - nästan. 


Totalt har jag kört 12300 miles på motorcykeln, vilket blir 1968 mil på svenska.



Tar in på The Clay Hotel, som ligger vid Miami South Beach. Ett kombinerat hotell och vandrarhem. En natt kostar 20 usd, men får en natt gratis om jag stannar en vecka.















Nu måste motorcykeln säljas och börjar med en ordentlig rengöring,...




... passar på att äta frukost medan motorcykeln tvättas och vaxas.



Kör till en Honda-dealer, men de köper inte in motorcyklar just nu. Återvänder till hotellet, för att nästa morgon köra till Southwest Cycle Co, ... trodde jag.

Men vart har mc-nyckeln tagit vägen? Nyckeln till hojen är plötsligt spårlöst försvunnen! Kollar kläder, packning, hotell, restauranger jag besökt, men nyckeln förblir borta! Har inget annat val än att ringa till en låssmed, men mobilen har tydligen gått sönder. Lånar en telefon på hotellet och efter 5-6 telefonsamtal lyckas jag få tag på en duglig låssmed. En kubansk låssmed som tydligen känner Stina Dabrowski, lyckas fixa låset på fem minuter. Han ger mig också två nycklar, till en total kostnad på 120 usd, suck. 

Nästan fyra timmar försenad anländer jag till affären. Vill nu sätta tillbaka ryggstödet (sissybar) som lagrats i butiken, för att kunna ta mer säljande bilder. Men de verkar ha slarvat bort ryggstödet! Jaha, får väl nöja mig med de bilder jag redan tagit på hojen. De värderar motorcykeln efter  Blackbook Motorcycle Value Guide, till 3050 usd. De köper dock inte in motorcyklar utan tar 10 procent av försäljningsvärdet som ägaren bestämmer. Jag hade redan bestämt mig för 2500 usd, de tar alltså 250 usd, den dag de säljer motorcykeln. Efter diverse pappersarbete och kvitton, lämnar jag butiken och tar bussen till Miami Beach.

Nästa steg är att sätta in en annons i magasinet, Cycle Trader och annonsera på webben (http://www.cycletrader.com/).
Tyvärr tar det 72 timmar innan annonsen aktiveras på webben, men annonsen kommer tydligen med i magasinet som ges ut den 28 Juli.

fredag 23 juli 2010

West Palm Beach

Kör vidare söderut från Sevierville i Tennesse, över Rykande Bergen, in i North Carolina. Vid Cherokee tas väg 19 österut, men övegår till motorvägen Interstate 26 i Asheville, South Carolina. Följer Interstate 26 till Columbia, tröttnar på motorvägen och tar istället väg 321, mot Savannah i Georgia vid östkusten. Savannah påminner om New Orleans, fast mindre. Hittar ett okänt motel för 45 usd.  Väl vid östkusten känns det rätt att följa kusten ned till Miami, men inte via någon motorväg. Kör därför söderut via väg 17 och senare US 1. Hamnar till slut i West Palm Beach.
















Undrar hur dykningen är i West Palm Beach? Ser inte så många dykcentra. Väljer ett dykcenter som arrangerar dykutflykter med båten Narcosis.

Dagens dykare ombord på Narcosis utgörs främst av ryssar som jagar fisk med harpun. De dyker för sig själva. Finns även några vanliga dykare som guidas av en divemaster.





































Dykningen var ganska ok, men såg inga hajar.

måndag 19 juli 2010

Mot Rykande Bergen

Fortsätter österut på motorväg Interstate 70. Längs Interstate-motorvägar finns rastplatser, där man kan få tidningar med rabattkuponger till olika motel. Vid dessa motorvägar ligger också de största motel i utkanten av förbipasserade städer. Väljer slutligen Motel 6 i utkanten av Topeka, vilka brukar erbjuda rimliga priser. Men de tar istället betalt för att koppla upp sig på Internet! När det finns tid över är det bästa alternativet att köra några varv runt staden och försöka finna mer okända motel, vandrarhem, eller typiska lågprismotel som Scottish Inns och Budget Inn


Kör vidare på Interstate 70 österut in i Missouri och till St Louis. Väljer där något motell i ett sämre område som påminner om Bronx. Trist stad! Fortsätter österut på motorväg Interstate 64, men byter till Interstate 75 vid Lexington. Kör söderut till Knoxville, innan jag checkar in på lågprismotellet Red Carpet Inn.


Målet är Great Smoky Mountain National Park, vilka antagligen kallas Stora Rykande Bergen på svenska. Smoky Mountain är USA:s mest välbesökta nationalpark. Obegripligt? Kanske är det för staden Gatlinburg som påminner om Liseberg? Nåja, då gäller det att ha gott om tid för att besöka den inte allt för stora nationalparken. Väljer att Stanna över natten i samhället Sevierville. Nästa dag besöker jag Gatlinburg, vid utkanten av nationalparken.


Rykande Bergen är täckta av tät blandskog, mest lövsskog. Nationalparken tar upp en yta av 800 squaremiles (ca 2000 km2 eller 1/5 av Skånes yta), varav 95 procent består av skog. De är bland de äldsta bergen i världen. Men man ser mest träd, bäckar eller åar och turister som roar sig med rafting. Trafiken genom bergsskogarna är tät så det blir inga stopp på vägen, annat än vid utvalda parkeringsplatser. Naturen är artrik med mer än 12 000 olika arter. Det finns 1500 olika blomväxter, 200 fågelarter och 66 olika däggdjur. Ska finnas ungefär 1600 svartbjörnar bland bergen. De som först bosatte sig i Rykande Bergen var Cherokeeindianerna och de beskrev bergen som Shaconage, det vill säga  blå, som rök. 


Från Gatlinburg går väg 441 över Rykande Bergen mot indianstaden Cherokee. Men vägen delar sig tidigt och jag väljer att ta den kurvigare vägen, Little River Road, västerut mot Cades Cove och tillbaka samma väg. Längs vägen finns ett antal bevarade stugor och kyrkor från 1800-talet. Det fanns totalt 680 bosättare som  bodde i bergen, men idag verkar ingen bo i området. Fortsätter senare på väg 441 mot Cherokee och tillbaka till Sevierville. Svänger också in mot Clingmans Dome som har en bra utsiktplats över Rykande Bergen.
















Vy från Clingmans Dome. För 50 år sedan kunde man se 22 miles bort, men idag ser man som mest 12 miles. Sikten har försämrats på grund av luftföroreningar som sulfater och kväveoxider, från industrier i närliggande städer. Den marknära ozonkoncentrationen i nationalparken är bland de högsta i östra USA. 















En senare vy från Clingmans Dome.


Då jag aldrig såg några björnar eller liknande, hyrde jag mig en häst för att ta mig en närmare titt i skogen.

Var dock tvungen att anlita en guide, kanske en bra idé då jag aldrig ridit tidigare.

Min kuse heter Daisy och är väldigt lättstyrd.

torsdag 15 juli 2010

Klippiga Bergen

Omvägen över Colorado National Monument anknyter senare till motorväg Interstate 70. Fortsätter på Interstate 70 österut mot Denver. När man närmar sig Denver höjer sig skogsklädda berg på båda sidor om vägen. Temperaturen sjunker och naturen påminner om Canadas vildmark. Ett skyfall gör tillvaron besvärlig och det tar någon timme extra innan jag finner ett motel i Denver. Nästa dag tas väg 36 över Klippiga Bergen.
















Klippiga Bergen är en stor bergskedja som sträcker sig från New Mexico i södra USA, till British Columbia i Canada. Den högsta delen av Klippiga Bergen finns i Colorado inte långt från Denver. I Colorado bildar Klippiga Bergen en nationalpark som består till en tredjedel av tundra, med 74 bergstoppar på en höjd över 3600 meter (jmf Kebnekaise: 2100 m).  Där finns också 150 sjöar och mycket barrskog.

Klippiga Bergen ligger cirka 65 miles (cirka 10 mil) nordväst om Denver. Kör längs väg 36 mot nationalparken, men övergår stundtals till andra vägar. Vägen delar sig och erbjuder en äldre, mindre grusväg över bergen, som kallas Old Fall River Road, vilken verkar gå genom ett mer svårpasserat alpint landskap. Jag väljer istället den något större vägen, Trail Ridge Road, som påstås vara USA högst belägna asfalterade väg och ligger som högst 3700 meter över havet (oftast 8000 - 12000 fot). Totalt blir min vägsträcka över Klippiga Bergen 48 miles (cirka 8 mil).


Temperaturen sjunker till kanske 5-10 grader och snöfläckar börjar synas i området. Naturen utgörs av tundra, ett subalpint landskap. De djur som sägs finnas i Klippiga Bergen är bland annat: mufflonfår, älg, hjort, bäver, prärievarg, puma, murmeldjur, fiskgjuse, svartbjörn. Jag såg dock bara några hjortar och något oidentifierbart pälsdjur, antagligen ett murmeldjur (suck!).

Färden över Klippiga Bergen tog hela dagen, men fann ett vandrarhem i Granby för 27 usd.

























måndag 12 juli 2010

Colorado National Monument

Kör norrut på väg 191, mellan nationalparkerna Arches och Canyonlands. Tar senare Interstate 70 österut.

Vid staden Grand Junction dyker det upp en omväg på cirka 4 mil (23 mile). Vägen går över och längs med en 600 meter hög bergsrygg; området kallas Colorado National Monument.

Precis som Grand Canyon, Arches och Canyonlands, utgör Colorado National Monument en del av Coloradoplatån, och bildar flera raviner (canyons). Ravinerna och klippformationer kan iaktas från vägen. Den klassas också som en nationalpark, vilket betyder att det kostar pengar att köra där - detta gäller alla nationalparker eller sevärdheter i USA.
















  
Här ska också finnas puma, rödlo, skallerorm, mufflonfår och prärievarg. Fast inte ser jag några?

tisdag 6 juli 2010

Nationalparkerna Arches och Canyonlands

Fortsätter på väg 160, men finner inget billigt motel innan jag hamnar i staden Cortez i Colorado. Nästa dag tas väg 491 till Utah, byter senare till väg 191 mot Moab i östra Utah. I Moab hittar jag ett vandrarhem för 10 usd per natt. Stannar två dagar i Moab med syfte att besöka de två närliggande nationalparkerna: Arches och Canyonlands.

Arches blir bågar på svenska och nationalparken innehåller fler än 2000 naturligt bildade stenbågar. För 300 miljoner år sedan var området täckt av hav, som försvann, kom tillbaka och försvann, totalt 29 gånger. Saltet som blev kvar bildade tjocka  lager som senare täcktes med sandsten.  Stenbågarna är avlagringar av sandsten från 150 miljoner år sedan, men senare har grundvattnet lakat ut underliggande saltlager, vilket gjorde att delar av sandstensklipporna kollapsade.  Detta i kombination med extrem erosion, skapade de vertikala klipporna och stenbågarna i området.






Ett par mil från Arches och på andra sidan väg 191 ligger nationalparken Canyonlands, ett landskap av raviner (canyons) som sträcker sig längre än 16 mil (100 miles) bort. Området ser ut som Grand Canyon, men ravinerna ligger närmare och växelvis på båda sidor av vägen. Klipporna består av sandsten, vilka har skulpterats av erosion och vatten (ungefär som Arches), bland annat Gröna floden och Colorado floden, till ett landskap av klipplabyrinter eller raviner.